Varför lyssnar inte känslor på logik.
För några veckor sedan såg jag en novellfilm som hette "I rymden finns inga känslor". Jag undrar hur vi skulle fungera utan känslor eller om känslorna och deras kemiska reaktioner åtminstone var lite mer lättstyrda.
De senast dagarna har det bränt och bubblat. Det mörka har nästan smugit sig på mig med en lite elak och obehaglig känsla. Svartsjuka. Jäkligt svår att tygla. Den brukar vara stickand men nu har den dragit in i oregelbundna flodvågor och fyllt mig med kalllt vatten från topp till tå.
Jag råkade få se ett meddelande på min killes telefon. Något om en "Storbystadlatino". Frågade direkt vem det var. Han sa att det var en gammal kurskamrat som tagit kontakt med honom och börjat flirta. Hans smeknamn på henne hade varit "Storbystadlatino", men att han inte ville ha något med henne att göra och att namnet var en parodi.
Han sa att han sparat meddelandet för att visa mig "att det faktiskt finns andra som vill ha honom". Sen raderade han medelandet och tog bort henne snabbt som fan från facebook. Lite som att hans "uppdrag var slutfört".
För mig var det bara början. Utan att jag ville det har jag liksom lyckats få in namnet "storbystadlatino" i ironiserande och sarkastiska meningar var och varanan dag efter det. Objektivt sett otroligt barnsligt svartsjuk och nästan med ticksvarning.
Om han inte tänkte på henne innan borde han ju göra det nu liksom. Och varför bryr jag mig? Vi har varit ihop i flera år och planerar vår framtid tillsammans. Hur kan jag vara så rädd och barnslig. Och varför lyssnar inte känslor på logik.
De senast dagarna har det bränt och bubblat. Det mörka har nästan smugit sig på mig med en lite elak och obehaglig känsla. Svartsjuka. Jäkligt svår att tygla. Den brukar vara stickand men nu har den dragit in i oregelbundna flodvågor och fyllt mig med kalllt vatten från topp till tå.
Jag råkade få se ett meddelande på min killes telefon. Något om en "Storbystadlatino". Frågade direkt vem det var. Han sa att det var en gammal kurskamrat som tagit kontakt med honom och börjat flirta. Hans smeknamn på henne hade varit "Storbystadlatino", men att han inte ville ha något med henne att göra och att namnet var en parodi.
Han sa att han sparat meddelandet för att visa mig "att det faktiskt finns andra som vill ha honom". Sen raderade han medelandet och tog bort henne snabbt som fan från facebook. Lite som att hans "uppdrag var slutfört".
För mig var det bara början. Utan att jag ville det har jag liksom lyckats få in namnet "storbystadlatino" i ironiserande och sarkastiska meningar var och varanan dag efter det. Objektivt sett otroligt barnsligt svartsjuk och nästan med ticksvarning.
Om han inte tänkte på henne innan borde han ju göra det nu liksom. Och varför bryr jag mig? Vi har varit ihop i flera år och planerar vår framtid tillsammans. Hur kan jag vara så rädd och barnslig. Och varför lyssnar inte känslor på logik.
