Som en dagbok

Berättade för min farmor att min pojkvän lämnade Stockholm för en 24 h-blixtvisit hos mig ute i den värmländska urskogen under lördagen. "Nämen vad trevligt, gjorde ni några barn?" frågade hon då.

Innan dess hade farfar förklarat i luren att det inte är någon fara om jag inte kommer in på den utbildning jag sökt,
"Du är ju bara 19, eller 20. Du har ju hela livet framför dig" sa han med all sin ålderdomliga vishet.

Hmm... Jag är 22 och jag hoppades inte att det blir några barn av min och min pojväns sänglekar under lördagen, men är det konstigt att man får åldersnojja?

Jag har reservplats 23. Jag har aldrig varit en reserv förut. Kanske en bänkvärmare i sportsammanhang under grundskolan, men aldrig mer än så. Jag är liksom född till vinnare enligt mig själv.
Eller så är det bara så att jag brukar tävla i ligor där jag är 100 procent säker på att jag kan utklassa alla andra.

Så nu står jag här. Reserv. Ingen anning vad som kommer hända till hösten, på väg att lämna Värmländksa skogar för Stockholms åkermark. Ska bo i torp ute på landet. Har en man mitt uppe i karriären och en hund som inte låtsades om mig i lördags.

Okej, "landet tycka synd om sig själv, nej usch, där vill jag inte vara" som Robert Broberg sjunger.
Och nej, jag tycker inte synd om mig själv.. Är bara en blandning av nervös och förväntansfullt orolig.

Jag lyder en god väns råd och försöker fylla kvällen med kärleksfulla tankar istället.
Eller åtminstone mindre ilska och hat.

Tack.



Klyschig bild :D

En parrelation är en konstig ekvation. Det är liksom 1 + 1 som blir 3.
Det är ett du och ett jag som blir vi. Två olika människor som alltid kommer vara två olika människor och så inräknat deras liv tillsammans, vi:et som även inkluderar vårt/vårat/våran (ja allt man delar). Men jag kan aldrig bli du och du kan aldrig bli jag. Kärleken är vi.

Näpp inga bullar i ugnen, men var precis på väg att skriva ett irriterat inlägg om att behöva vänta på studera.nu's besked om antagningar. Men nu när jag loggade in så stod det "Urval förbereds/körs". Oj oj nervös klump i magen. Snart kommer jag alltså få besked. Hjälp! Och plötsligt ser jag mitt liv, och löjligt nog min möjliga framtid, flimmra förbi i bilder. Glöm inte att andas.

Balkongdörren står öppen, himmlen ser ut att andlöst invänta regnmolnen och luften är kall men vind lös. I källaren hänger min tvätt och torkar i en av de celliknande rummen med brummande varmluftstork och stålvajrar i taket.

Kombinationen av Bitter sweet symphony (av the verve) i högtalarna och det halvdystra temat i "Lyckan hjul" av Kajsa Ingermasson, som jag läser just nu, gör att jag är helt uppfylld av höstkänsla.

Det finns nog en del jag borde hinna med idag, min lediga vilodag. Men om det händer något här så får det bli senare. NU doppar jag Ballerinakladdkaka i ett glas med kall rödmjölk som min färgblinde bror köpte när han var här sist. Jag dricker aldrig rödmjölk, men brorsan skämdes så när jag i kassan frågade varför han plockat ner rödmjölk i korgen att jag köpte den iallfall. Jag är ju inte den som tackar nej till onyttigheter när de erbjuds så att säga.

L säger att det inte är höst. Att det är underbar sommar. Men vad vet hon, hon bor i stockholm, där är livet annorlunda. Förresten är hösten ett under i sig, en färgexplosion innan allt blir vitt. Höst för mig är melankoli, spänning och ett löfte om förändring. Att avsluta något gammalt och börja något nytt. Höst är alltid en början på något nytt. Upp till bevis.

När jag skulle ta bussen in till stan för att klippa mig frågade chauffören om jag var över 19 år.
Smickrande. OM vi har änglar och djävlar på våra axlar så råkade iallafall mina två i bråk då.
Att vara under 19 innebär skolungdomsbiljett, och det i sin tur sparar mig 100 kr.
100 kr är mycket för en svältande plånbok.

Slagsmålet mellan glorian och treudden fick mig att stamma fram en halvsanning.,
- Öööh, jag är över tjugo.... jag är...eeeh.. tju..hmm..ett.
Förnekelse. Jag är 22 och ett halvt. Nu frågar jag mig själv, varför denna fega halvsanning?

Finns absolut inga som helst pengar att spara på att var 21 istället för 22 på dagens värmlandsbussar.
Fast 21 låter ju lite mer naughty än 22.

Anyway. Hos frisören förvandlades jag från en "wannabe-19-år"-22 åring till att se ut som en tant med grånande hår. En kopia av min mamma. I alla fall enligt min kära sambo.




Bilden är kapad från en cool sida där folk kan sicka in sitt klotter: http://www.doodlerblog.com

Jag skulle vilja skapa en grupp på facebook som heter "Om du ser att jag har gått med den här klubben så bli inte förvånad om du inte kan hitta mig om en vecka, jag rensar nämligen bland mina vänner. Vill bli av med allt som ligger och skräpar". Eller det skulle vara andemeningen av gruppen, namnet skulle nog vara kortarre och klatschigare. Och sen skulle min 58 vänner på facebook minska till ca 10 utvalda och då skulle jag kunna skriva precis vad jag ville där typ "Hur ska jag bära mig åt för att få ligga med Megan Fox" och ...Hmmmmm och andra saker som antagligen skulle vara rena personpåhopp.

På fredag ska jag ge mig iväg på en resa. Ca 5 timmar lång.
Det är bra med lite omväxling. Nytt folk och nya platser.
Så det är inte resan i sig som är problemet.
Inte heller är det något större problem att jag måste visa att jag gjort rätt val (något jag får förklara närmare någon annan gång).

Problemet är att välja kläder. Ett helt underbart enkelt problem.
Tänkte lösa det genom att tvinga min enda läsare att välja outfit åt mig utifrån
några bilder jag kommer lägga ut på bloggen. Men "Åh typiskt" uppstod när jag skulle fota mig själv i spegeln och upptäckte att den var smutsig. Spegeln alltså, jag är inte speciellt dirrrty för tillfället.
Nu måste jag ju städa innan jag kan uppslukas av min självupptagenhet.
Åh typiskt.

Mmmmmusik. Självklart är jag som alla andra och älskar det. Basgångar som dunkar som hjärtslag, arrangemang som gör att man vill börja dansa oavsett var man befinner sig eller melankoliska texter som man känner som handen i handsken (om nu det är en godtagbar  och lagom klyschig liknelse).

Anyway. Till saken: min granne ("tjejen-utan-haka" som hon kallas i folkmun) har precis vridit upp sin stereo och ut dundrar Christina Augilera. Augilera gör en av sina sådana där ljud som innebär att om man såg henne göra det så skulle hon lyfta armen och liksom göra en rörelse som ser ut som om hon drar i ett snöre/ allternativt vinkar som en full drottning siliva.

Jag svarar med att spela "Alors on danse" med Stromae. Extra högt.
Enda negativa med spotify när man battlar med grannen är de jäkla reklam pauserna när grannen har möjlighet att tänka igenom sitt nästa steg.

Snart är det dags för mig att börja betala månadens räkningar och långsamt (?) se de pengar jag jobbat ihop gå upp i rök. Men det glädjer mig att Obama (dagensfavorit) håller sitt ord.

Obama låter BP betala notan för den skit de ställt till med, bokstavligt talat;


"BP och dess partner har fått [...] räkningar på sammanlagt nästan 71 miljoner dollar (545 miljoner kronor) enligt Vita huset." - Källa

Och där såg BP sina pengar gå upp i rök.

Det är uppenbarligen vad det kostar att ställa till med en;

"massiv och potentiellt oöverträffad naturkatastrof" (- Källa)

Ett ganska billigt pris i alla fall.

Man skulle kunna tro att det inte är värt att blogga om att man äter banan.
Det är inte sant. För OM man äter en banan och samtidigt snubblar över en artikel om...
just det, Bananer!

Då är dett lätt värt att nämna det.

– Jag äter mycket bananer, det har hållit min kropp frisk säger 75-åriga Gary som är gift med en 34 år yngre kvinna och precis blivit far till sitt femte barn.

Inte dåligt det där. För de är ju goda också. Bananer alltså.


Läs mer HÄR.

OM 26 minuter ska jag vara på jobbet. Helst innan.
Av någon anledning så fick jag en välldans lust att göra massa saker idag, allt som inte har något med mitt jobb att göra. Typ rensa avloppet, diska, blogga.....

Men jag tänkte freestyla idag; gå till jobbet och låtsas att jag faktiskt har koll på läget och vet allt.
Kanske känns det bättre då. Jag ska anama Obamas självsäkerhet. Yes! We can.

Jag saknar ödmjukhet, ibland. Och kanske druknar jag snart i självgodhet.
Var är mina livräddare? Jag behöver en livboj av nykter verklighetssyn och en gnutta pessimism.
När jag är så här högt upp så gör det ganska ont att falla ner. Det kan behövas en rushkana eller
något uppblåsbart att landa på.


Läs mer om ödmjukhet här.

När saker och ting tar längre tid än vad man beräknat
Kan man anntingen bli irriterad över att ha slösat bort en dag
Bli glad över att man fyllt tomhet med en syssla
Hoppas att man lärt sig något

Jomenvisst. För alla sockerknarkare där ute, och min enda läsare, I proudly present: My favorite coffe-mix!
(Jag är en tråkig människa så jag bjuder inte på någon bild på en härlig kaffekopp med stigande slingrande värmeslingor)

Blanda chokladpulver som är till för att användas med vatten med snabbkaffepulver ca 3 matskedar av den första och typ 1-2 av den andra. Häll på nykoktvatten och en liten klick mjölk. Och så har du dagens/morgonens/timmans sockerkick färdig och klarar dig utan godis några minuter till. Naaajs!

Jag gör inte mycket vettigt just nu. Ligger mest i soffan och återhämtar mig efter gårdagens arbetspass. Och jag är orolig. Orolig för att bli tvungen at behöva lämna bort hunden för att hitta en lägenhet i Stockholm. Samtidigt orolig för att behålla hunden och få ett helvete med att passa tider och oroa mig för att inte skrämma barn och hundar i området när min hund reagerar utåt när han märker hur stressad jag är. Ond cirkel.

Det är meningen att någon typ av nytt liv ska börja nu. Min kille har tagit examen och fått ett högbetaltjobb med karriärs möjligheter. Själv så kanske jag måste ägna det kommande året med att jobba inom vården, om jag inte kommer in på utbildningen jag sökt. Jag är inte omhändertagande, öm och mammig. Jag passar inte att ta hand om sjuka. Jag tycker bara synd om dem.

Har läst igenom mitt manus. Det är kasst. "Pojken & spöket" blaaah. Nej du. Nu får jag faktiskt skärpa mig.
Istället spelar jag Civilization, tar över världen. Det är tråkigt. Jag har redan krossat Julius Ceasar, Napoleon, Isabella of Spain och Hatshepseut of Egypt. Stackarna har spikklubbor och pilbågar. Jag har utvecklat atombomber och jetplan. Inte riktigt rättvist. Snarare slakt än krig.

Jag envisas ofta med att inte avsluta mina skrivprojekt. Det har resulterat i att jag faktiskt inte har haft ett enda skrivprojekt på snart två år. För det känns ju ganska misslyckat att aldrig bli klar. Samtidigt som jag gav upp det här med skrivandet så gick jag en manusförfattarkurs med den danska dramaturgen Kirsten Bonnén Rask som kursledare. Och idag dök mitt arbtet från den kursen upp igen. Ett litet worddokument undangömt i datorns trångaskrymslen. Så det är dags att försöka igen. I alla fall lite. Jag har ju faktiskt inget bättre för mig.