Som en dagbok

Jag är en sann TV serienörd. Och idag ramlade jag över denna bild med de tuffaste brudarna på TV-serie himmlen just nu. De har alla olika egenskaper och är var och en asballa på sitt sätt.


Från vänster: Emily Prentiss (Criminal Minds), Ziva David (NCIS), Penelope Garcia (Criminal Minds), Jennifer Jareau (Criminal Minds), Juliet O'Hara (Psych), and Abby Sciuto (NCIS)

Skaparen till bilden hittar du HÄR.

Jag har haft som motto ganska länge att "Gör man som man alltid gör, så blir det som det alltid blir".
Det villl säga att jag faktiskt måste förändra mig. Lättare sagt än gjort.

Hela förra veckan var ett bevis på att jag har väldigt svårt för att förändra mig.
Jag till exempel våndades för att gå på en fest, att träffa en gammal men ytlig bekant och att läsa en bok jag inte förstod.

Min Lösning var att inte gå på festen, att inte träffa den ytliga bekanta och inte röra den bok som jag faktiskt hadde behövt läsa.

Och gör man som man alltid gör då blir det ju som det alltid blir:
Jag blir inte bjuden på fester, ytliga bekanta blir aldrig mer än ytliga (och dessutom slutar de höra av sig) och läser jag aldrig  boken så kommer jag ju aldrig heller att förstå den.

Så vad ska man göra åt det här?


Jag tänkte börja med att ringa en doktor som jag undvikit att ringa i snart 2 veckor, för att prtata om något som jag undvikit att ta itu med i snart 1 år och haft problem med i 7 år. Det är läskigt. Jag skule behöva någon som var anställd  att gå bakom mig och sparka mig i röven hela dagarna, då kanske jag skulle få ordning på mitt liv.

Ja det är ju så att någon gång måste vara den första. Synd bara att det är just nu.
För jag har aldrig kännt mig så korkad och måst slita så för att förstå som  nu,
och då är det bara en introduktionskurs jag läser.

Kanske är jag bortskämd som tyckker om att tänka abstrakt och analyseravilket brukar efterfrågas,
men att sedan peka på konkretafaktan det är herrejisses skit svårt.

Skam den som ger sig.

Jag kom in. Vem trodde det?
Inte jag iallafall.

Så jag får hålla min del av dealen
och hitta en organistaion jag vill stödja.

Tror det blir "Reportrar utan gränser"
som en hyllning till yttrandefriheten.

Nu gläds jag åt att natten har stjärnor.
För det är mörkt i skogen och på åkrarna.

För några veckor sedan såg jag en novellfilm som hette "I rymden finns inga känslor". Jag undrar hur vi skulle fungera utan känslor eller om känslorna och deras kemiska reaktioner åtminstone var lite mer lättstyrda.

De senast dagarna har det bränt och bubblat. Det mörka har nästan smugit sig på mig med en lite elak och obehaglig känsla. Svartsjuka. Jäkligt svår att tygla. Den brukar vara stickand men nu har den dragit in i oregelbundna flodvågor och fyllt mig med kalllt vatten från topp till tå.

Jag råkade få se ett meddelande på min killes telefon. Något om en "Storbystadlatino". Frågade direkt vem det var. Han sa att det var en gammal kurskamrat som tagit kontakt med honom och börjat flirta. Hans smeknamn på henne hade varit "Storbystadlatino", men att han inte ville ha något med henne att göra och att namnet var en parodi.

Han sa att han sparat meddelandet för att visa mig "att det faktiskt finns andra som vill ha honom". Sen raderade han medelandet och tog bort henne snabbt som fan från facebook. Lite som att hans "uppdrag var slutfört".

För mig var det bara början. Utan att jag ville det har jag liksom lyckats få in namnet "storbystadlatino" i ironiserande och sarkastiska meningar var och varanan dag efter det. Objektivt sett otroligt barnsligt svartsjuk och nästan med ticksvarning.

Om han inte tänkte på henne innan borde han ju göra det nu liksom. Och varför bryr jag mig? Vi har varit ihop i flera år och planerar vår framtid tillsammans. Hur kan jag vara så rädd och barnslig. Och varför lyssnar inte känslor på logik.

Jag är inne i ett kreativt zombieland. Hyreskontraktet på torpet är nu påskrivet och jag ska lägga ut en annons på vår lägenhet i kväll. Försöker leta efter information om hur man bär sig åt som "reservplatsare" för att få en chans att komma in. Det är knepigt.

Så istället har jag gått in på studera.nu för att, även om hösten och våren går i jobbetstecken, så tänker jag inte låta min hjärna vila. Något måste jag väl kunna få lära mig. Någon kurs kanske fortfarande behöver kunskpastörstande?

Så nu bläddrar jag igenom låånga listor av kurser med möjlighet till sena anmälningar. Kanske ska jag rädda de rädda barnen och lära mig massor om barnens lag och rätt i världen? Eller kanske bli bättre på engelska? Finska? Arabiska? Kanske ännu mer etik och livsfrågor?

Hur som helst i sådan fall blir det inget CSN. Det sparar jag till de feta utbildningarna.
Och under hösten ska jag ju även jobba i min trädgård.

Potatisland.
Jordgubbsland.
Ört- och kryddland.
(Ökenland?)

Förresten pappa ringde för att tala om värmen. Jag sa att pojkvänens karriär har tagit fart och undrade när jag ska få göra karriär inom något. "Men du behöver väl inte göra karriär" sa pappa, som om det är fult att avancera inom sitt arbete. "Jo annars kommer jag aldrig bli stolt över mig själv" svarade jag. Då bytte han samtalsämne. Han har skaffat sig en mobil. Som både är påslagen och med honom när han är ute, försäkrade han.

Där ser man. Undrens tid är inte förbi.

Det var ett tag sen men nu är känslan här igen: Jag är på krigsstigen.

Jag vill bitas, slåss och säga elak saker. Jag vill krossa alla som inte har något med mitt liv att göra.
Är så jävla trött på nollor. Och är antagligen rädd för att bli en själv.

Fan, jävla skit fan i helvetet!

Hur ska man kunna leva ett hälsosammare liv om man är en junkie på allt vad socker, fett och kolhydrater heter.
Det stör mig så otroligt mycket att den där "Lilla rösten" som L kallar det, ska locka så förbannat och påstå att min dag är förstörd om jag inte får äta en kaka. Den logiska rösten resonerar med den "Lilla rösten" och säger att en kaka innebär mycket träning. Den "Lilla rösten" är smart och vet att jag älskar att träna och lyckas lura den logiska rösten att jag kan träna hur mycket som helst EFTER kakan. Men efter kakan är jag trött och vill ha fler kakor och inte orkar jag gå och träna.

Dumma dumma hjärna.

Iallafall när det gäller utväxt. Att färga håret chokladbrunt och sedan se att 1 cm utväxt innebär att håret ser ut att sväva ovan för hjässan är inte ok. heller lite mörkare utväxt så man kan låtsas vara cool grunge. Imorgon ska jag iväg till Salong Aqua i Karlstad och se vad de kan göra åt min mörka trasselboll till hår. Kanske något sånt här?




Kate Hudson har gjort snygga slingor men hittar ingen bild på det så vi får nöja oss med Ke$ha.

Det vill säga lite lätt störd i huvudet med dålig självkänsla och
kroppsfixerad. Går nog över om jag sover en stund.

Mer om Heidi HÄR.

Efter en skum Göteborgsweekend och en natt på jobbet är jag äntligen hemma.
Funderar på etik & moral, fast jag borde sova.

När jag var hemma hos min vän i Göteborg hittade jag en broschyr som pryddes av min väns söta ansikte.
Öppnade och läste om hur Mohammed och Buddah är skit och hur man räddar sig själv och andra människor till himmelen genom att skänka pengar och bli en "understödjare". Blev illa till mods. Jag vet att hon är kristen men inte att hon är lagd så extremt mycket åt det hållet.

Helst av allt skulle jag vilja, min vana trogen, vara den Fröken Brutalt ärlig som jag brukar vara. Och frågat henne vad det är för skit hon håller på med och sagt att det här är inget jag står för. Göra ett "statement".
Istället svalde jag alla mina arga ord och la undan broschyren och låtsades att jag aldrig sett vad som stod i den.

Halleluja Gud är god?

Morgonstund har guld i mun. Nej det är mulet och duggregnar. Därför behöver jag inspiration från någon glad och finurlig person så att jag orkar gå till nattjobbet som börjar klockan 21. Han har ju en viss charm, är lagom flummig och har varit kär och gift med samma person i 35 år. Egenskaper som jag kan ta med mig.
Här är några citat:

"Det här fönstret ger väldigt skön kontakt mellan ute och inne. Det är som om att ute och inne vill varandra någonting."

"Här kommer huset att trivas bra, här kommer jag att trivas bra. Och vad kan det bli då? Jo, bara bra."



(källa: supersnoddbild)

Idag vill jag vara som min idol och förebild Barack Obama.



Han är: man, svart, jurist, USAs president och ascool.
Dessa egenskaper tänker jag bära med mig under denna tisdag.