Som en dagbok

Berättade för min farmor att min pojkvän lämnade Stockholm för en 24 h-blixtvisit hos mig ute i den värmländska urskogen under lördagen. "Nämen vad trevligt, gjorde ni några barn?" frågade hon då.

Innan dess hade farfar förklarat i luren att det inte är någon fara om jag inte kommer in på den utbildning jag sökt,
"Du är ju bara 19, eller 20. Du har ju hela livet framför dig" sa han med all sin ålderdomliga vishet.

Hmm... Jag är 22 och jag hoppades inte att det blir några barn av min och min pojväns sänglekar under lördagen, men är det konstigt att man får åldersnojja?

Jag har reservplats 23. Jag har aldrig varit en reserv förut. Kanske en bänkvärmare i sportsammanhang under grundskolan, men aldrig mer än så. Jag är liksom född till vinnare enligt mig själv.
Eller så är det bara så att jag brukar tävla i ligor där jag är 100 procent säker på att jag kan utklassa alla andra.

Så nu står jag här. Reserv. Ingen anning vad som kommer hända till hösten, på väg att lämna Värmländksa skogar för Stockholms åkermark. Ska bo i torp ute på landet. Har en man mitt uppe i karriären och en hund som inte låtsades om mig i lördags.

Okej, "landet tycka synd om sig själv, nej usch, där vill jag inte vara" som Robert Broberg sjunger.
Och nej, jag tycker inte synd om mig själv.. Är bara en blandning av nervös och förväntansfullt orolig.