Ring klocka ring.
Ja nu är det varken kobjällror, äggklockor eller bröloppsklockor jag hör.
I mitt huvud har en stor varnings klocka tagit plats. När den sätter fart får den hela huvudet att skallra.
Så oerhört obehagligt. Men jag får väl skylla mig själv. Små klockor är så lätta att ignorera, det krävs rejäla grejer för att få mig i gungning.
Men det hemska med kärlek är att man så gärna vill att den aldrig någonsin ska ta slut.
Det spelar ingen roll hur ont den gör. Man vill så gärna förstå och förlåta.
"Nu glömmer vi det och går vidare" är mantrat. Det magiska ordet tycks vara "glömma bort".
Men jag blir så trött av att se min världsbild gå upp i rök om och om igen, när han rycker mattan under fötterna på mig blir jag alltid liggandes på rygg med blicken fäst på något som kan vara en stjärna eller kanske ett flygplan.
Svårt att avgöra om det är jag eller världen som rör sig.
Det är inte schysst. Det är förjävligt.
Men jag sitter där med vingarna fastklibbade i flugpappersliknande känslosmet.
Jag kommer antagligen inte röra mig en meter, hur mycket han än trampar på mig,
förens han själv säger det som varningsklockan skvallrar om.
Jag tror nästan att jag äcklar mig själv.
