Som en dagbok

Morgonstund har guld i mun. Nej det är mulet och duggregnar. Därför behöver jag inspiration från någon glad och finurlig person så att jag orkar gå till nattjobbet som börjar klockan 21. Han har ju en viss charm, är lagom flummig och har varit kär och gift med samma person i 35 år. Egenskaper som jag kan ta med mig.
Här är några citat:

"Det här fönstret ger väldigt skön kontakt mellan ute och inne. Det är som om att ute och inne vill varandra någonting."

"Här kommer huset att trivas bra, här kommer jag att trivas bra. Och vad kan det bli då? Jo, bara bra."



(källa: supersnoddbild)

(Övernattningssängen står framme i vardagsrummet i väntan på besök..)

(Bort se från de grå pyjamasshortsen som smugit sig in i högerhörn...)

Jag är kort. Klänningen är lång, vilket syns på första bilden. Provar att dra upp den lite på de andra bilderna.

Har för mig att jag har massor av högklackade skor. Räknade dem idag och jag fick plats med alla på två händer.
Men vilket par ska jag ta med på min resa nu då??

På fredag ska jag ge mig iväg på en resa. Ca 5 timmar lång.
Det är bra med lite omväxling. Nytt folk och nya platser.
Så det är inte resan i sig som är problemet.
Inte heller är det något större problem att jag måste visa att jag gjort rätt val (något jag får förklara närmare någon annan gång).

Problemet är att välja kläder. Ett helt underbart enkelt problem.
Tänkte lösa det genom att tvinga min enda läsare att välja outfit åt mig utifrån
några bilder jag kommer lägga ut på bloggen. Men "Åh typiskt" uppstod när jag skulle fota mig själv i spegeln och upptäckte att den var smutsig. Spegeln alltså, jag är inte speciellt dirrrty för tillfället.
Nu måste jag ju städa innan jag kan uppslukas av min självupptagenhet.
Åh typiskt.

Mmmmmusik. Självklart är jag som alla andra och älskar det. Basgångar som dunkar som hjärtslag, arrangemang som gör att man vill börja dansa oavsett var man befinner sig eller melankoliska texter som man känner som handen i handsken (om nu det är en godtagbar  och lagom klyschig liknelse).

Anyway. Till saken: min granne ("tjejen-utan-haka" som hon kallas i folkmun) har precis vridit upp sin stereo och ut dundrar Christina Augilera. Augilera gör en av sina sådana där ljud som innebär att om man såg henne göra det så skulle hon lyfta armen och liksom göra en rörelse som ser ut som om hon drar i ett snöre/ allternativt vinkar som en full drottning siliva.

Jag svarar med att spela "Alors on danse" med Stromae. Extra högt.
Enda negativa med spotify när man battlar med grannen är de jäkla reklam pauserna när grannen har möjlighet att tänka igenom sitt nästa steg.

Snart är det dags för mig att börja betala månadens räkningar och långsamt (?) se de pengar jag jobbat ihop gå upp i rök. Men det glädjer mig att Obama (dagensfavorit) håller sitt ord.

Obama låter BP betala notan för den skit de ställt till med, bokstavligt talat;


"BP och dess partner har fått [...] räkningar på sammanlagt nästan 71 miljoner dollar (545 miljoner kronor) enligt Vita huset." - Källa

Och där såg BP sina pengar gå upp i rök.

Det är uppenbarligen vad det kostar att ställa till med en;

"massiv och potentiellt oöverträffad naturkatastrof" (- Källa)

Ett ganska billigt pris i alla fall.

Man skulle kunna tro att det inte är värt att blogga om att man äter banan.
Det är inte sant. För OM man äter en banan och samtidigt snubblar över en artikel om...
just det, Bananer!

Då är dett lätt värt att nämna det.

– Jag äter mycket bananer, det har hållit min kropp frisk säger 75-åriga Gary som är gift med en 34 år yngre kvinna och precis blivit far till sitt femte barn.

Inte dåligt det där. För de är ju goda också. Bananer alltså.


Läs mer HÄR.

OM 26 minuter ska jag vara på jobbet. Helst innan.
Av någon anledning så fick jag en välldans lust att göra massa saker idag, allt som inte har något med mitt jobb att göra. Typ rensa avloppet, diska, blogga.....

Men jag tänkte freestyla idag; gå till jobbet och låtsas att jag faktiskt har koll på läget och vet allt.
Kanske känns det bättre då. Jag ska anama Obamas självsäkerhet. Yes! We can.

Idag vill jag vara som min idol och förebild Barack Obama.



Han är: man, svart, jurist, USAs president och ascool.
Dessa egenskaper tänker jag bära med mig under denna tisdag.

Jag saknar ödmjukhet, ibland. Och kanske druknar jag snart i självgodhet.
Var är mina livräddare? Jag behöver en livboj av nykter verklighetssyn och en gnutta pessimism.
När jag är så här högt upp så gör det ganska ont att falla ner. Det kan behövas en rushkana eller
något uppblåsbart att landa på.


Läs mer om ödmjukhet här.

När saker och ting tar längre tid än vad man beräknat
Kan man anntingen bli irriterad över att ha slösat bort en dag
Bli glad över att man fyllt tomhet med en syssla
Hoppas att man lärt sig något

Jomenvisst. För alla sockerknarkare där ute, och min enda läsare, I proudly present: My favorite coffe-mix!
(Jag är en tråkig människa så jag bjuder inte på någon bild på en härlig kaffekopp med stigande slingrande värmeslingor)

Blanda chokladpulver som är till för att användas med vatten med snabbkaffepulver ca 3 matskedar av den första och typ 1-2 av den andra. Häll på nykoktvatten och en liten klick mjölk. Och så har du dagens/morgonens/timmans sockerkick färdig och klarar dig utan godis några minuter till. Naaajs!

Jag gör inte mycket vettigt just nu. Ligger mest i soffan och återhämtar mig efter gårdagens arbetspass. Och jag är orolig. Orolig för att bli tvungen at behöva lämna bort hunden för att hitta en lägenhet i Stockholm. Samtidigt orolig för att behålla hunden och få ett helvete med att passa tider och oroa mig för att inte skrämma barn och hundar i området när min hund reagerar utåt när han märker hur stressad jag är. Ond cirkel.

Det är meningen att någon typ av nytt liv ska börja nu. Min kille har tagit examen och fått ett högbetaltjobb med karriärs möjligheter. Själv så kanske jag måste ägna det kommande året med att jobba inom vården, om jag inte kommer in på utbildningen jag sökt. Jag är inte omhändertagande, öm och mammig. Jag passar inte att ta hand om sjuka. Jag tycker bara synd om dem.

Har läst igenom mitt manus. Det är kasst. "Pojken & spöket" blaaah. Nej du. Nu får jag faktiskt skärpa mig.
Istället spelar jag Civilization, tar över världen. Det är tråkigt. Jag har redan krossat Julius Ceasar, Napoleon, Isabella of Spain och Hatshepseut of Egypt. Stackarna har spikklubbor och pilbågar. Jag har utvecklat atombomber och jetplan. Inte riktigt rättvist. Snarare slakt än krig.

Jag envisas ofta med att inte avsluta mina skrivprojekt. Det har resulterat i att jag faktiskt inte har haft ett enda skrivprojekt på snart två år. För det känns ju ganska misslyckat att aldrig bli klar. Samtidigt som jag gav upp det här med skrivandet så gick jag en manusförfattarkurs med den danska dramaturgen Kirsten Bonnén Rask som kursledare. Och idag dök mitt arbtet från den kursen upp igen. Ett litet worddokument undangömt i datorns trångaskrymslen. Så det är dags att försöka igen. I alla fall lite. Jag har ju faktiskt inget bättre för mig.