Som en dagbok

När allt känns som bäst, blir en trist grå verklighet som ett slag i magen.
För några dagar sedan kändes det som att hela världen var vår och nu
är inte allt så jävla självklart längre.

Det är inte det att allt plötsligt svartnade för honom, det är inte slagen,
inte orden. För det spelar ingen roll. Jag vet att jag kan slå hårdare,
skrika högre och vara hur känslokall som helst. Så jag är inget offer.
Han kom ju tillbaka och hämtade mig. Jag kunde valt att inte följa med.
Sett promenaden hem igen, på några mil, som ett bra träningspass,
packat min väska och dragit innan han kommit hem från jobbet.

Men kärlek funkar inte så. Och inget är så enkelt.