Som en dagbok

Ja det är ännu en ny grej i mitt liv. Det här med att börja umgås med par. Där fokus ligger på att det är två männsikor som genomgått en metamorfos och blivit ett  och nu vill lära känna andra "par".
Det är en fin tanke. Så varför känner jag mig så oerhört obekväm i sammanhanget.

Min killes gamla skolkompis har skaffat tjej och det är nu andra gången som vi träffar dem. Varje gång är det middag i fokus och par-delen verkar viktig för ingen annan bjuds in. Denna gång skulle vi träffas hemma hos dem, men ingen svarade när vi ringde på deras dörr. Trettiominuter senare ringde de och sa att de försovit sig.

Det är klart att de tog sig en snabbis och somnade strax innan vi kom. Kanske är det så att det är mer legalt att visa sin partner fysisk närhet när man umgås med ett annat par, det är ju ingen "stackars" singel som hamnar i klämm. Och visst borde ett annat par förstå behovet av en snabbis innan maten...

Men vad ska man göra om man inte känner sig speciellt pussig och man sitter brevid sin genomförkylda pojkvän med ett grovhånglande nyförälskat par framför sig.

Är det okej att skruva på sig generat och titta åt ett annat håll?
Är det meningen att man ska bli inspirerad och attackera sin egen snorande kille med blöta pussar?
Ska man känna sig tråkig som liksom inte alls känner för att spontan hångla mitt i en middag?
Ska man applådera och busvissla åt det andra paret?

Ett tag undrade jag om folk som såg oss fyra utifrån trodde att jag och min kille hade blivit ihoppusslade av det andra paret i en misslyckad "blinddejt" och att det var därför som vi inte höll varandra i handen och hånglade maten kall.

Jisses jag har ingen aning. Men jag stod ialla fall inte ut. Började liksom ofrivilligt känna mig gravgammal (trotts att jag var ett par år yngre än resten av sällskapet) och att jag liksom var en torr gammal nucka som satt och mögglade i min stol med spindelnät mellan benen...