Som en dagbok

Det är konstigt hur många minuter jag levt, svåra beslut jag fattat, skämt jag skrattat åt och tårar jag gråtit, som inte finns mer.

Som tussiga moln på himlen som bara blåser förbi och löses upp.

Att du aldrig mer blir den du var just då.

Fattar kidsen det? Eller det är klart de gör, det var bara jag som liksom tävlade mig igenom barndomen. Stressade så för att hinna bli vuxen innan jag dog.

Prioriterade att vara duktig framför att leva.

Nu står jag här. Eller sitter för att vara precis.