Som en dagbok

Min morgon känns som Kent-låten "En himmelsk drog".

"Och då kommer känslan
den smygande känslan
den enda jag inte rår på

Då stänger jag själen
klämmer ihjäl den
och hittar en himmelsk drog"

Vad gör man med en sådan dag?
Idag har jag både semenarium och grupparbete.
Men jag vill mest bara dra något gammalt över mig,
köpa en ny hjärna och flytta bort bort bort.

Någon har skalat av mig.

Tagit mitt skal och kastat bort det.

Och nu bär jag insidan på utsidan.

Regn gör ont och solsken bränner.

Igår fick jag låna en skinande blank rustning som skydd, men tungmetallen gjorde mig sjuk.

Ingen vill sova ensam med ett lik i sängen. Möjligtvis en nekrofil. Men vem vill sova med en nekrofil.

Troligtvis nekrofilens make eller maka. Eller kvällens one night stand. Men annars vill ingen sova ensam med ett lik i sängen eller där det ligger en hund begraven eller med ugglor i mossan mellan benen.

Så varför är det tomt, tyst, öde och ensamt.

 

Det är äckliga ord som kryper upp ur halsen sätter sig på tungan.

 

Spottas ut och klamrar sig fast på tunn tunn hud.

 

Tränger sig in genom porer och ingen skrubb och ansiktsrengöring i världen kan ta bort dem.

 

[Vad de än lovar på TVn där rika vackra vackra människor ler och nästan förföriskt lovar att de bara är att ta en liten liten liten liten liten klick av denna ”über wonderfull product” så blir du lika rik och vacker du.]

 

Och orden är vassa                    hårda

 

De smakar illa.

 

Orden är smarta de har           kompasser      GPS:er              kartor

 

och letar sig vidare under huden.

 

Orden fastnar i blodomloppet, de pumpas genom hjärtat ut till alla celler i din kropp där de får ny näring och fortsätter sin bana dag in och dag ut.

.

Sista tiden har jag utnyttjat andras olycka för att själv må bra.

• Även fast jag är otränad så är jag åtminstone inte lika fet som de medverkande i Biggest loser på TV4.

• Jag blir inte så bra på bild längre men jag ser åtminstone inte ut som min fd. vännina gjorde på sitt bröloppsfoto (stackars människa!).

• Och när jag nu senast loggade in på ett Xs facebook-sida, blev jag helt förbluffad. Hur kan jag ha tyckt att den personen är attraktiv? Hårfästet har klättrat så långt bak att det blivit obefintligt. Ett getskägg har växt ut, och ett kaxigt leende har ersatts av ett belåtet smil och 6-packet har blivit kulmage. Härligt!

Elakt? Javisst.
Jag kommer nog trolitvis inte komma till någon himmel om en sådan finns.
Men smilgropen tyckts inte bry sig om det.

När allt känns som bäst, blir en trist grå verklighet som ett slag i magen.
För några dagar sedan kändes det som att hela världen var vår och nu
är inte allt så jävla självklart längre.

Det är inte det att allt plötsligt svartnade för honom, det är inte slagen,
inte orden. För det spelar ingen roll. Jag vet att jag kan slå hårdare,
skrika högre och vara hur känslokall som helst. Så jag är inget offer.
Han kom ju tillbaka och hämtade mig. Jag kunde valt att inte följa med.
Sett promenaden hem igen, på några mil, som ett bra träningspass,
packat min väska och dragit innan han kommit hem från jobbet.

Men kärlek funkar inte så. Och inget är så enkelt.

Ja det är kanske så.

När jag var liten sa ofta lärare och föräldrar till mig: ibland måste man göra saker man inte vill göra, det kommer du förstå när du blir vuxen.

Jag har fortfarande inte förstått.