Som en dagbok

Vi fortsätter att botanisera bland Ola Lauritzsons GI-recept.
Zucchini och biff med en creme fraiche och senaps sås.
Blir en perfekt lunchlåda.

Det är konstigt hur många minuter jag levt, svåra beslut jag fattat, skämt jag skrattat åt och tårar jag gråtit, som inte finns mer.

Som tussiga moln på himlen som bara blåser förbi och löses upp.

Att du aldrig mer blir den du var just då.

 

Fattar kidsen det? Eller det är klart de gör, det var bara jag som liksom tävlade mig igenom barndomen. Stressade så för att hinna bli vuxen innan jag dog.

 

Prioriterade att vara duktig framför att leva.

Nu står jag här. Eller sitter för att vara precis.

Nej nu skiter jag i det här. Jag vill för fasen tro på mig jsälv.
Jag vill tro att jag är någon, är värd något och kan massor.
Usch för att inte älska sig själv och låta andra trampa på än.

No more I say. Och Yes we can är det som gäller.
Som en känd svensk boxare sa "Man måste våga tro att man är bäst för att bli bäst".


Jag älskar att gymma så jag ska dra igång det på riktigt igen nu.ntag något.
Och jag tycker det är absolut underbart att diskutera och argumentera så varför läser jag inte på som en galning och lägger mig i klassrumsdebatterna?

Visst fan ska jag det. "Åh, kom igen! Vad skulle vi annars göra?"

Denna sköna chokladböna hittade jag i delikatessdisken på Ica Maxi i Rimbo, 35 kr/styck.

Det var krämig mörkchoklad deluxe som smälte på tungan och liksom smekte gommen.

Det är uppenbart, jag är både sockerknarkare och chokladpundare och denna kaka försatte mig i lyckorus.

Då detta är ganska tragiskt och med tanke på att jag är helt urform så förbjuder jag mig härmed från att köpa denna gudaskapelse igen.

Mums! Idag köpte vi en Gi-kokbok och har gemensamt beslutat oss för att försöka laga alla recepten,
Det här var riktigt mumsigt och gick relativt snabbt att göra. Det bästa vara att det var mättande.

Jag är dock ingen mästerfotograf när det kommer till mat (jag vill ju hinna äta innan det blir kallt!)

Jag har haft som motto ganska länge att "Gör man som man alltid gör, så blir det som det alltid blir".
Det villl säga att jag faktiskt måste förändra mig. Lättare sagt än gjort.

Hela förra veckan var ett bevis på att jag har väldigt svårt för att förändra mig.
Jag till exempel våndades för att gå på en fest, att träffa en gammal men ytlig bekant och att läsa en bok jag inte förstod.

Min Lösning var att inte gå på festen, att inte träffa den ytliga bekanta och inte röra den bok som jag faktiskt hadde behövt läsa.

Och gör man som man alltid gör då blir det ju som det alltid blir:
Jag blir inte bjuden på fester, ytliga bekanta blir aldrig mer än ytliga (och dessutom slutar de höra av sig) och läser jag aldrig  boken så kommer jag ju aldrig heller att förstå den.

Så vad ska man göra åt det här?


Jag tänkte börja med att ringa en doktor som jag undvikit att ringa i snart 2 veckor, för att prtata om något som jag undvikit att ta itu med i snart 1 år och haft problem med i 7 år. Det är läskigt. Jag skule behöva någon som var anställd  att gå bakom mig och sparka mig i röven hela dagarna, då kanske jag skulle få ordning på mitt liv.

Ja det är ju så att någon gång måste vara den första. Synd bara att det är just nu.
För jag har aldrig kännt mig så korkad och måst slita så för att förstå som  nu,
och då är det bara en introduktionskurs jag läser.

Kanske är jag bortskämd som tyckker om att tänka abstrakt och analyseravilket brukar efterfrågas,
men att sedan peka på konkretafaktan det är herrejisses skit svårt.

Skam den som ger sig.

Ja det är ännu en ny grej i mitt liv. Det här med att börja umgås med par. Där fokus ligger på att det är två männsikor som genomgått en metamorfos och blivit ett  och nu vill lära känna andra "par".
Det är en fin tanke. Så varför känner jag mig så oerhört obekväm i sammanhanget.

Min killes gamla skolkompis har skaffat tjej och det är nu andra gången som vi träffar dem. Varje gång är det middag i fokus och par-delen verkar viktig för ingen annan bjuds in. Denna gång skulle vi träffas hemma hos dem, men ingen svarade när vi ringde på deras dörr. Trettiominuter senare ringde de och sa att de försovit sig.

Det är klart att de tog sig en snabbis och somnade strax innan vi kom. Kanske är det så att det är mer legalt att visa sin partner fysisk närhet när man umgås med ett annat par, det är ju ingen "stackars" singel som hamnar i klämm. Och visst borde ett annat par förstå behovet av en snabbis innan maten...

Men vad ska man göra om man inte känner sig speciellt pussig och man sitter brevid sin genomförkylda pojkvän med ett grovhånglande nyförälskat par framför sig.

Är det okej att skruva på sig generat och titta åt ett annat håll?
Är det meningen att man ska bli inspirerad och attackera sin egen snorande kille med blöta pussar?
Ska man känna sig tråkig som liksom inte alls känner för att spontan hångla mitt i en middag?
Ska man applådera och busvissla åt det andra paret?

Ett tag undrade jag om folk som såg oss fyra utifrån trodde att jag och min kille hade blivit ihoppusslade av det andra paret i en misslyckad "blinddejt" och att det var därför som vi inte höll varandra i handen och hånglade maten kall.

Jisses jag har ingen aning. Men jag stod ialla fall inte ut. Började liksom ofrivilligt känna mig gravgammal (trotts att jag var ett par år yngre än resten av sällskapet) och att jag liksom var en torr gammal nucka som satt och mögglade i min stol med spindelnät mellan benen...

Jag kom in. Vem trodde det?
Inte jag iallafall.

Så jag får hålla min del av dealen
och hitta en organistaion jag vill stödja.

Tror det blir "Reportrar utan gränser"
som en hyllning till yttrandefriheten.

Nu gläds jag åt att natten har stjärnor.
För det är mörkt i skogen och på åkrarna.